Hur man testar luktsinnet

Inom sjukvården testas luktsinnet vanligen genom detektion, hur svag en doft kan vara för att vi ska kunna uppfatta den, identifikation, förmågan att känna igen en doft bland några namngivna dofter vi redan vet, diskrimination, förmågan att särskilja på dofter och slutligen namngivning, förmågan att känna igen doften och dessutom kunna namnge den. Utrustning för att testa luktsinnet på detta sätt finns på väldigt få öron-, näs- och halskliniker i Sverige, och ofta får man nöja sig med vad den som lider av luktnedsättning uppger för symtom och kanske prova några enkla dofter som kaffe, te och choklad.

Namngivning av dofter är något vi ofta överskattar vår förmåga till eftersom många med helt normalt luktsinne bara lyckas namnge hälften av de dofter de testas för. Kanske beror detta på att vi inte är tränade för sådan kunskap och analys i vardagen, och att dofter är dåligt kopplade till det semantiska minnet som lagrar informationens innebörd och språkliga begrepp i långtidsminnet. Vi saknar helt enkelt en språklig analog motsvarande exempelvis synens färger och former.

I förhållande till andra sinnen ges det väldigt lite resurser till forskning om hur luktsinnet fungerar och hur man kan behandla luktnedsättningar. I Europa finns några framstående luktcentra på Universitätsklinikum Carl Gustav Carus, Dresden, University of London och University of East Anglia, Norwich, och i Sverige finns pågående forskning på Karolinska Institutet/Karolinska Universitetssjukhuset och Stockholms universitet. Någon specifik luktklinik finns tyvärr inte i Sverige. Det är tänkt att Primärvården i första hand ska ta hand om bedömning och eventuell utredning av luktnedsättningar och vid behov remittera till en öron-, näs- och halsklinik.