Vårt luktsinne

Näsan är vårt luktorgan men också speciellt anpassad för att värma, fukta och filtrera luften vi andas in.

En doft kan vara basal eller mycket komplex med många doftämnen och aktivera få eller många receptorer åt gången, och dessutom i varierande omfattning.

Vårt luktsinne är en form av nasal, näs-baserad, molekyldetektor med kemo-reception eftersom doftämnen aktiverar luktreceptorer, vilka är placerade i ett slemhinneområde högst upp i taket av näsan benämnt area olfactoria, luktarean eller luktområdet. Detta område består av luktnervceller, stödceller och basalceller.

På luktnervcellerna finns cilier, flimmerhår, som receptorerna är placerade på, både för att öka ytan och för att lättare fånga in doftämnena. Varje luktnervcell är kopplad till enbart en typ av receptor som känner igen ett antal doftämnen.

Vi har nästan 1 000 olika luktreceptorer och troligen kan vi förnimma betydligt fler dofter än vi tidigare trott, från 10 000 till kanske uppåt en miljon.

När doftämnen aktiverar luktområdet skickas elektriska signaler från luktreceptorerna vidare in till bulbus olfactorius, luktknölen, som är en utväxt av hjärnan belägen ovanpå näshålans tak. Här kopplas, via passage genom det porösa silbenet, axoner, nervfibrer eller nervtrådar om till hjärnans nervceller och vidare in i olika delar av hjärnan via luktnerven, nervus olfactorius.

Hjärnan får sedan lägga ett avancerat pussel för att tolka och identifiera den specifika doften.